Uppe med tuppen, nästan.
Jag stiger upp alldeles för tidigt, min hund och mina vänner håller med. Minst två timmar innan jag börjar jobba är jag uppe. Idag var jag klar med allt efter 45 minuter. Så nu sitter jag här och räknar tänderna i munnen, som ett barn, i brist på annat. Men idag ska Mormor följa med till jobbet, hon kommer inte att gilla det men där kommer hon att vara.
Nu ska jag ta tag i något vettigt, som håret kanske, hade ju ändå lite tid över..
Det mest meningslösa inlägget i historien har precis skrivits.
Segla bort.
Jag var på thaifest för några veckor sedan. Där fick jag uppleva något jag aldrig gjort förut. Att skicka upp en brinnande papperspåse, jag hade aldrig kunnat ana hur vackert och rogivande det kunde vara.
När ballongerna seglade bort stod jag som förstenad. Varför smälla raketer när man kan göra detta? Mycket vackrare och mycket mer miljövänligt..
När dom seglade bort stod jag som förstenad. Verkligen, som förstenad.
Kärt återseende.
Efter nästan en vecka ifrån varandra sågs de igen idag. Den lilla, inte så liten längre. Den stora, inte så kaxig längre.
Ps. I miss you.
Jag saknar mitt Uppsala nu, smekmånaden är över och när nyhetens behag lagt sig saknar jag tryggheten. Mitt Uppsala har tinat fram, mitt Uppsala bjuder på sitt strålande leende och bjuder in i sin varma famn.
Det var det här med gräset..
vardagsrus.
Jag jar börjat jobba igen och som vanligt när jag börjar jobba blir livet tjockt. Från att ha tid med allt till att inte orka något. 12 timmar om dagen är jag borta, 12 timmar som spenderas i bussar, på jobb, i väntan på bussar, i krissituationer av olika slag och på ytterligare bussar. Mormor spenderar dagarna med killen sin, Ludde, dom trivs som dom två. Jag busar inte, jag leker inte och jag matar inte, jag myser mest om nätterna. I natt sover snäckan hos Ludde igen, hon ska spendera helgen där, jag hörde rykten och filmkväll i morgon. Själv ska jag spendera natten i en riktig säng, med tre täcken och minst fem kuddar. Jag ska sova minst 6 timmar ostört innan det är dags att avverka en helhelg i Luleå. En helhelg som består av jobb, Thailand och jobb.
Men först ska jag sova, zzzova.
De tre.
Tre styckna, olika på så många sätt att det är svårt att räkna men ändå en flock.
Från vänster: Ludde, äldst, därmed klokast (?), njaa. Ludde har en magisk personlighet, han är tålamodet och vänligheten rätt igenom, han är en liten hund i mycket stor och ståtlig förpackning. Ludde är hunden som skrattar så alla tänderna syns.
Mormor, henne känner vi ju till. Komiken och impulsiviteten, den mutade hunden vars hjärta klappar för allt som går att äta. Hon är glädjen och numer även klokheten och tålamodet.
Inka, yrvädret från lappmarkerna. Hon stormar fram och charmar alla, hon är nyfikenheten och försiktigheten, livet är spännande men också väldigt skrämmande. Hon är hunden med röst och språk.
Jag är så glad att dessa individer har varandra, speciellt värmer det i mattehjärtat då jag ser att de faktiskt blir närmare och närmare varandra även på det fysiska planet. Mormor är en hund som aldrig velat ligga nära, Inka däremot, hon gör det mer än gärna.
Nummer 5 - Min tro eller livsfilosofi
Inka linka loo.
Ursäktar och förklarar.
Låt mig presentera vildfröet: Inka. Inka är min lillasysters hund, en bordercollie/kelpie korsning. Alltså inte min och absolut inte staffe, tror bestämt att jag varit lite otydlig. ;) Hon är en vallhund så som en vallhund ska vara, lyhörd, ivrig, nyfiken och otroligt "med" för sina ynka åtta veckor.
Mormor börjar smälta mer och mer för lillan, hon har till och med (hör och häpna) lagt sig bredvid Inka för en blund, heelt självmant. Annars är det Inka som står för all kontakt och för allt bus. Som över en dag blev min hund gammal och tantgrinig.
Dygn 1.
Hon är kaxig den där, den nya som kommit in i hemmet. Hon tar för sig av allt vad livet har att erbjuda och det gäller även Mormors leksaker och ben (ja, även när de är i Mormors mun). Att ta in en valp i hemmet har varit och är otroligt lärorikt för mig, jag får se en helt ny sida av Mormor och mitt i allt blev hon en vuxen hund!
Som jag skrev igår började det med lite nyfikenhet som utvecklades till ignorans. Idag har det varit ren och skär uteslutning ifrån Mormors sida, "det man inte ser det finns inte". Valpen (som nu heter Inka) fjäskar, pussar och busar runt Mormor men når inte fram.
Allt går bra, faktiskt över förväntan. Jag tror att Mormor bara behöver ett par dagar att inse att Inka är här för att stanna, sen kommer även dessa två individer att hitta ett leksätt som passar dom.
Om att välkomna en valp.
The Human Way: Pussa, dutta, dalta. Fotografera valp, kullsyskon, hundmor, byta mejladress och bli kompis med uppfödaren på facebook. Prata bebisspråk så fort valpen nämns, utbyta historier. Smärtsamt ta hunden ifrån uppfödaren som står med tårar i ögonen, sätta sig i bilen, dutta och dalta lite till. Åka, stanna på kiss, prata bebisspråk, dutta och dalta, springa runt och plata såhäääla och kom då lille snusipusiduuusi. Åka hem, titta på stackars valps varenda rörelse, plata ännu meja såhääla, fotografera osv osv. Ni fattar.
The Mormor Way: Hälsa, undersöka, ignorera, bjuda in till lek.
En bortglömd historia.
Igår blev jag näst intill tvingad att promenera till en agilitylokal. För 3 år sedan hade jag varit den som tvingade och drog i folk som skulle följa med. Nu var det min tur som sagt. Efter Mormors skada och beskedet om att vi aldrig någonsin skulle kunna träna agility regelbundet igen lade jag ned. Jag har testat några slalompinnar sedan dess och inte mer. Focus hamnade på spår och cirkuskonster, agilityn hamnade i det så kallade "glömda rummet".
När vi kom fram till lokalen började jag att jobba med slalomen och Mormor hade "glömt" hela grejen med den så vi nötte ett tag innan vi satte oss och kollade på alla andra. Där satt vi och jag kände inte ens ett sug att släppa Mormor på planen, tanken som vandrade runt i mitt huvud var att: "Hon kommer ändå inte tycka att det är kul".
Tack och lov hade jag syster med mig, hon bokstavligt talat drog kopplet ur handen på mig och gick ut och körde. Jag drogs med i Mormors energi och entusiasm och gjorde snart dem sällskap på planen. Nu minns jag varför vi tränade agility, nu minns jag glöden och farten Mormor fick av tunnlar och hopp.
Nu tänker jag låta henne köra, om än inte ofta för benens skull så ska hon ändå få det.
Hon gör mig hel.
Favoritbilden.
Favorithunden.
Idag fick jag ta hem henne ifrån djursjukhuset. Hon har legat med dropp i fyra dagar, hon har inte fått äta och de har gett henne lugnande två gånger och sprutat lavemang två gånger. Hon har varit rätt illa däran men efter andra lavemanget släppte allt. Nu är hon snarare lös i magen och avföringen är lite lätt blodig men det är på G åt rätt håll. Nu får hon äta specialkost i ett par veckor och sen ska hon vara helt frisk igen. Men det gör ont att se henne lida, att se henne må dåligt.
Det sprutade glädjetårar när jag fick beskedet att hon skulle få komma hem och det sprutade minst lika mycket tårar när hon kom springandes mot mig på djursjukhuset.
Nu känner jag mig hel igen.
Förälskelse.
Oro.
Det blir en tredje natt på djursjukhuset för Mormor. Jag som hållit mig lugn hittills börjar känna knuten i bröstet växa. Det blir en lång kväll.
