Idag är jag kärlekskrank. Såg Valentine´s day igår och vaknade imorse med en känsla av kärlek i hela kroppen. Finns det någon bättre känsla att vakna upp med? -Njaa..

En morgonpromenad i skogen med älskade Mormor gjorde morgonen extra bra, att gå på stan med trevligt sällskap och att det ser ut som att jag får lägenheten såld gjorde dagen helt exklusiv. Kanske skulle man fira?

Nu fattas bara att rätt lag vinner på matchen ikväll, kan ju alltid hoppas.

Mycket kärlek och sånt, till alla er!

"kulåbusamedUndra - yipppiiee"

 

 

 

Var nere på stan för en träff med Lina nyss. När vi kom ner till stan, jag och Mormor var det fullt med barn där. Överallt var dom i glada färger och cyklop på huvudena, endel hade färgglada handskar och det fanns även ett gäng med flytvästar. Det var någon form av friluftsdag och musiken dundrade medan barnen dansade på en dans som dom alla kunde. Det blev en bra terapidag för Mormor, hon har en ruskig rädsla för barn (dom fanns överallt), ballonger gick sönder och festistetror smälldes, det blev ett ruskigt liv helt enkelt. Men Mormor tog det ganska med ro, bara lite stress sken igenom när festisflaskorna smälldes lite för nära och barnen kom närmare.

Att hälsa på alla vuxna, det gjorde hon gärna, framförallt Lina, jag tror att Mormor har en liten ouppklarad kärlek till Lina. Men så fort ett barn kom fram så kröp hon snabbt in under bänken, tills faran var över.

Hon är en stjärna min Mormor.

 

Idag är dagen då allting blev fel och inget gick som det skulle. Idag är dagen då jag åter hamnade i det där ruskiga vägskälet som jag trodde att jag tagit mig ur och lämnat bakom mig. Idag är dagen då jag hamnade på ruta ett igen.

När allt kändes som mest hopplöst tog jag på mig promenadskorna, kopplade Mormor och tog mig en runda, hur lång, det visste jag inte, jag bara gick. Nu, 1,5 timmar senare har jag kommit in, jag har upptäckt nya delar av Sundsvall, fina hus och ännu mer stigar. När dom här dagarna kryper sig på är det bra med en promenad, höstkylan nyper tag i kinderna och den kalla luften blåser ur huvudet. Att bara gå och tänka på annat fick mig att inse, att dom här dagarna ska man tänka på bra saker, dom jobbiga sakerna kan man ta itu med en bra dag.

Så... idag är jag tacksam för en skadefri hund och långa, kyliga höstpromenader!

Idag skulle jag och Mormor gå ett viltspår men virrig som jag är missade jag att återkomma till domaren för uppdatering om vi skulle gå spåret eller inte. Bokade dock in ett nytt spår till senare i veckan.

Istället åkte jag och Lina upp till Södra berget och fikade i solen. Jag valde att ta en promenad ner med Mormor, vi gick lite annorlunda vägar, off-road ka man även kalla det. Var hemma 1½ timme senare, plaskblöt om fötterna.

Idag ska vi se om uttrycket: "vila sig i form" kan funka?
Mormor & jag ska gå vårt första spår i öppen klass. Jag har haft all tid i Världen att lägga spår och träna med fröken, men det har inte blivit av. Oftast pga regnet. Här i hemmet skyller vi på regn, varken jag eller Mormor är särskilt förtjusta i den formen av nederbörd. Jag kan även erkänna att jag har lite svårt med något som kallas framförhållning, det är inte min starkaste sida. Men idag får ni hålla tummar och tassar för kl: 15.00, då gäller det!

Mitt mål för dagen är att vi tar oss igenom spåret, inget mer. Jag räknar inte med några ettor och jag kommer att vara Världens stoltaste matte om vi lyckas ta oss fram till klöven utan jätte mycket guide ifrån tävlingsledaren.

-Vad gör vi?
-Nu kör vi!

Mörkret har landat och jag känner mig inte alls tillfreds. Jag har en otrolig hemlängtan, var? kan man då fråga sig, jag bor ju mest överallt mest helatiden. Jag vet inte heller svaret på den frågan. Kan det vara Boden, där jag har dom jag kännt längst, dom som alltid funnits där, min familj? I Luleå har jag de trognaste vännerna i Världen, vänner som inte skulle tveka att springa ut i en kall, mörk och blöt kväll för att finnas till. Umeå, kära Umeå, jag tänker på dig. Sundsvall är var jag befinner mig, skulle vara konstigt om jag saknade det här, fast jag saknar nog Sundsvall lite ändå. I Gävle har jag en vän? Fast å andra sidan har jag min "tvilling" och mitt F4 i Uppsala, i Uppsala känner jag mig trygg, där känner jag mig som hemma. Kan jag längta till Stockholm? Där finns en som fastnat, speciellt idag.

Jag vet inte, men jag saknar alla er.. Det ska ni veta.

Rainy days

Jag ser fram emot den här fredagskvällen, jag vet inte varför, ännu. Men det kan bli en trevlig kväll, varesig jag stannar hemma eller rör mig utåt. Det är alltid spännande med fredagar. Tycker ni inte det?

Sitter nu och lyssnar på 90-tals låtar och det ger peppning. Jag blir glad.
Eller vad sägs om; Pandora, Rednex och Spice Girls?

 

Läste den här texten på Linas blogg för över ett år sedan, nu dök den upp på facebook igen och den är sjukt rolig!

Nu ligger den ute, min lägenhet är till salu. Café-jobbet ringde och ville att jag hör av mig direkt när jag sätter min fot i Uppsala, jag hoppas kunna göra det om två veckor. Det är dags att börja jobba igen nu.

Lägenheten är städad, hunden är rastad och arbetad, samtal färdigringda och nu återstår bara Tv och The.

Idag har jag varit i Uppsala och sökt jobb, gått runt till diverse salonger och caféer och jag är helt slut! Mormor fick låna soffan på mitt förra jobb och jag tog med mig Kusin Josefine på stan för att erövra varenda chef på varenda arbetsplats.

Ni som känner mig vet att jag har väldigt svårt för Stockholm, för mig har det alltid varit en stressig stad med alldeles för mycket folk och trängsel. Här finns spöken som är värre än Sveriges alla spöken tillsammans och för att inte tala om tunnelbanorna. Dom är inte kul alltså. Jag har lovat mig själv många gånger att ALDRIG flytta hit, men det sa jag även om Uppsala i och för sig...

...det var vad jag hittade på min älskade lilla panda när vi morgonmyste i sängen.

Vi kom just in ifrån kvällspromenaden. Det började trevligt, Mormor lunkade på och fick busa med pinnar osv. En helt fantastisk kvällspromenad med många skratt.

På en mörk gränd mötte vi en Amstafftik med ägare, hunden var lös. Husse kopplade hunden och eftersom att Mormor varit lite grinig i hundmöten på senare tid valde jag att svänga av vägen och vänta tills hund och ägare passerat. Då ställer sig ägaren framför oss och tittar, pratar osv.

Mormor lägger av ett avgrundsvrål och jag får ursäkta henne.. Husse utbrister då;

-Du får ta tag i det där, tryck ner henne i marken och så...

Jag kan ju inte vara tyst och säger;

-Nähä, det tänker jag minsann inte göra!


Jag kanske är känslig, men jag tycker inte om när folk kommer fram och påpekar hur jag ska sköta min hundträning, framförallt inte främmande människor som jag inte ens bett om råd ifrån. Sen vill jag inte erkänna att min hund beter sig klumpigt, jag vet det och jobbar på det men jag vill inte höra det ifrån andra. Det är något som tar hårt.

...för min hund, min fröken Mormor är ju den bästa hunden i Världen!