En tävling, en etta, ett championat, ett löp och en tågresa. Det var vad vi hann med igår, tänk att hon löper igen min lilla tjej. Jag kommer att skriva om hemresan senare, jag kommer även att berätta om hur nerverna hoppade i kroppen på mig timmarna innan vi fick resultatet ifrån tävlingen i handen. Men nu ska jag sova, sova så att jag orkar med dagens jobb.

 

Men visst förstår ni att jag är stolt? Min stjärna, min älskade lilla panda.

Hon gjorde det och hon gjorde det med bravur!

..för er som inte märkt det. ;)

Det är med en relativt lätt ryggsäck som jag imorgon kommer att kliva på tåget emot Boden. För åtta månader sedan såg jag senast staden där jag växte upp. I augusti var jag i Boden, Pappa hade kalas, 50års fest. Sommaren hade just passerat och jag hade precis flyttat till Sundsvall. Under vistelsen i Boden blev Mormor friskförklarad och allt såg ljust ut. Det är bara åtta månader sedan men det känns som ett år, minst. Det har hänt så mycket och jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta ned fötterna på mina föräldrars gräsmattor. Visst, dom är inte lika gröna som då och de avger inte samma värme. De kanske är blöta och geggiga, vad vet jag? men jag kunde inte längta mer.

Vet ni? Jag vill inte tänka på saker som upprör mig. Jag vill inte bli upprörd, vill inte röra upp saker när jag nu har det så bra. Men, jag måste ju bidra med något till Utmaningen, mer än bara; jag vill inte, jag vet inte.

Det här upprör mig:

Kamphundsdebatten, våld i alla de slag, droger, skilsmässor, orättvisa, hemmablekta hår, bigbrother (bitterljuvt), naturkatastrofer, mansgrisar, när alla kläderna tycks försvunnit över en natt, skavsår, smärtor, att man måste betala barnbiljett för hund på bussen (när dom ändå måste sitta på golvet), dålig musik, tråkig mat...

listan kan göras lång men det får räcka med tråkigheter för nu.

Vi tackar Kakan för gårdagens inlägg, ingen är nöjdare än mig över gästspelet.

 

 

Idag har jag insett att tiden är knapp, om endast tre dagar bär det av emot Boden. Mormor ska packas ned i en väska, kläderna i en ryggsäck och sen sätter vi oss på tåget. Tanken för påsken var att komma hem, andas Norrlandsluft och spåra. Men idag slog det mig att det mest troligt kommer att vara en sjuhelsikes hemvändarkväll i Luleå. Självklart pockar festsuget hos mig på och det bestämdes att det minsann blir en utgång trots allt. Hejja hejja!


Under kvällen har jag "hängt" i telefon och pratat med mina kära.
Det värmde att vara saknad, idag av familjen runt det blå bordet, jag saknar dom med.

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am

Efter alla promenaderna skriker mina knän efter vila. Så, ikväll har jag legat i sängen, jobbat igen på serierna och spanat in taket. Jag och mina knän valde dessutom att ignorera Mormor klagosånger, till hennes stora besvikelse.

Man kan inte få allt.

Jag har funderat på det här, i två dagar har jag funderat, jag har frågat mina vänner och funderat lite till. Allt jag kan tyckas ångra är sånt som blivit bra i slutändan. Men här kommer några småsaker iallafall:

Detta ångrar jag:

• Vissa delar i Mormors uppväxt, t.ex. de småsaker som kan ha orsakat hennes skada.
• Att jag varit för snäll/hård vid olika tillfällen.
• Elaka saker jag sagt och gjort, saker som sårat.
• Sist men inte minst, att jag lämnade bort Charlie.

Kvällens aktivitet blev ännu en promenad, idag i sällskap av Johnny. Vi gick i lite mer än en timme och Mormor var självklart med. Det har blivit många timmars promenad på senare tid och efter dagens tur känns det i benen. Uppsala bjuder på vårväder, kvällarna är varma och även om det smärtar i benen så kan jag inte sluta gå. Att gå är mitt nya beroende, ett ganska bra beroende skulle jag säga.

Huvudet är geggigt och ögonen tunga, nu väntar ett bad innan jag lägger huvudet på kudden och tackar för dagen.

20 år. Jag blev lovad en middag på restaurang, väl hemma orkade jag inte, ville lägga mig i soffan och se en film och mysa. Ett ihärdigt tjat och ett klädbyte senare gick vi hemifrån. Innan restaurangen skulle vi titta på en relax som var nybyggd i huset. Väl där anade jag oråd och vips stod dom där, alla mina vänner. Dom hoppade fram ifrån mörkret och kvällen ändrades plötsligt ifrån en mysig kväll på restaurang till en kväll jag aldrig kommer att glömma.

Den kvällen satte ribban högt för kommande födelsedagar.

Idag gick årets spårpremiär av stapeln. Inom en snar framtid är tanken att Mormor och jag ska gå ett till ÖK-prov och då är det dags att börja träna inför det.

Dagens spår gick bra men visst märktes de tatt vi var lite ringrostiga. Jag blev osäker på om jag läste av henne rätt och Mormor gjorde några loopar extra men annars var hastigheten bra och hon tog spåret bra. Taggad till tusen var hon.

Innan spåret tog vi en promenad med René och Kaliber, gissa om Mormor är trött nu?

En varm sommardag, veden är kluven och ligger inkastad i vedboden. Vattenspridaren står på och tre halvnakna flickor hoppar och dansar runt den. Muminmuggen, det gröna täcket som legat emot gräset och blivit svalt. En trött halvnaken flicka, inlindad i täcket, somnar under en klarblå himmel. Trött, nöjd, varm & trygg.

...utmaningen.

Det står still för tillfället, nästa inlägg ska handla om mitt favoritminne. Men med så många fina minnen jag har i bagaget tar et tid att fundera ut endast ett. Så det ligger vilade, ett litet tag till.

En vårdag i Uppsala...

Modersinstinkterna ligger djupt gömda hos mig, men det krävs tydligen inte mycket så ligger dom på ytan och sprätter.

Folk (oftast yngre grabbar med utländsk härkomst) i den här stan blir som tokiga när jag och Mormor möter dem på promenaden. I höstas fick jag be två killar "fara och flyga" efter att dom gått bakom mig och Mormor i 10 minuter och visslat till henne, lådsasmorrat och garvat läppen av sig när Mormor då kollade åt deras håll, blev förvirrad och var nära att fälla sin matte.

Idag var det dags igen, två yngre killar i en bil kommer körandes på en liten väg bredvid en skola, dom började lådsasmorra, vissla och väsnas. Om det hade varit bra där hade jag inte behövt bli tokig, men sen körde dom fram och tillbaka. Riktade bilen så att det såg ut som att dom skulle "stanna till" bredvid oss och ibland som att dom skulle "köra på" oss. Helatiden väsnandes. Mormor blev rädd och jag blev galen.

Jag fick ta till det som låg närmast till hands, en dödsblick och ja.. ett fuckyoufinger!
Hade jag fått en chans att prata med dom hade dom fått höra en ramsa väl valda ord och jag är rätt glad att fallet inte blev så. Jag hade nog betraktats, av omvärlden, som en rätt hysterisk hundägare.

I helgen har Mormor varit på hunddagis, lördag till söndag blev det. Lördagen för min egen del spenderades med förberedelser för fest och sedan ett kalas som varade långt in på småtimmarna. På morgonen var Mormor efterlängtad, jag har sällan känt en sådan saknad efter henne som i morse. Jag slog upp ögonen strax efter 8 och fick vänta ända till 17 för att få hämta hem henne. Och gissa om jag kände mig hel när jag fick hem henne igen?

min älskade lilla panda.