Jag hatar att ta beslut, jag har alltid lidit av en svår beslutsångest och nu har jag kommit till ett vägskäl i livet. Att köra eller att inte köra, att lämna eller att inte lämna, att våga eller att inte våga. Huvudet går på helvarv och jag blir inte klokare, inte ens lite. Det är svårt när hjärtat vill till höger men hjärnan drar åt vänster.

Det känns som att jag står inför ett stup, jag vet att jag är fastspänd, jag kommer inte att dö. Uppe på höjden sitter jag säkert, här har jag kontroll, det enda som kan hända är att någon knuffar ned mig men då kommer jag fortfarande att landa mjukt, jag kommer inte att slå mig särskilt hårt. Å andra sidan kan jag välja att ta steget ut själv, slippa bli knuffad men med en risk att bli stående på marken och blicka uppåt igen, längta tillbaka.

Den här lördagen spenderas garanterat i nån typ av dimma, garanterat utan svar.