Efter fyra dagars ledighet ser jag nu fram emot ett par dagars jobb. Det kryper i kroppen på mig och jag blir tröttare och tröttare för varje ledig dag som går. Helt fel och tokkonstigt, jag vet!

Idag har jag i alla fall fått ta ett beslut som jag egentligen inte ville ta. Det tar emot i varje millimeter av min kropp men jag gjorde det för min skull, för mitt inre välmående. Jag misstänker att de närmaste veckorna kommer att bli rätt tunga men jag hoppas på ett samtal som säger att jag har fel.

Never say Never