4,5 dagar kvar. Jag vägrar att sova, vägrar att göra något utan frökenmormor. Släpper henne inte med blicken nu. Att hon kommer att fixa det, det är det inget tvivel om. Frågan är bara hur mycket mitt stackars hjärta kommer att brista. Idag skickas blodproven till Norge, Mormors saker packas ner i en påse och endast det mest väsentliga hänger kvar på hennes krok i hallen. Jag börjar ångra mig, vill inte att hon flyttar. Dock finns det inget att göra nu, det finns en anledning till att beslutet tagits och jag tänker hålla fast vid det. Men i hemlighet är jag sugen på att ta fröken under mina vingar och fly långt bort.