Vi kom just in ifrån kvällspromenaden. Det började trevligt, Mormor lunkade på och fick busa med pinnar osv. En helt fantastisk kvällspromenad med många skratt.

På en mörk gränd mötte vi en Amstafftik med ägare, hunden var lös. Husse kopplade hunden och eftersom att Mormor varit lite grinig i hundmöten på senare tid valde jag att svänga av vägen och vänta tills hund och ägare passerat. Då ställer sig ägaren framför oss och tittar, pratar osv.

Mormor lägger av ett avgrundsvrål och jag får ursäkta henne.. Husse utbrister då;

-Du får ta tag i det där, tryck ner henne i marken och så...

Jag kan ju inte vara tyst och säger;

-Nähä, det tänker jag minsann inte göra!


Jag kanske är känslig, men jag tycker inte om när folk kommer fram och påpekar hur jag ska sköta min hundträning, framförallt inte främmande människor som jag inte ens bett om råd ifrån. Sen vill jag inte erkänna att min hund beter sig klumpigt, jag vet det och jobbar på det men jag vill inte höra det ifrån andra. Det är något som tar hårt.

...för min hund, min fröken Mormor är ju den bästa hunden i Världen!