På senare tid har jag funderat över hur jag ska lägga upp träningen för Mormor. Folk verkar tycka att jag ska ha bättre "pli" på henne och att jag borde träna henne mer. Jag köper detta och funderar, funderar och funderar... Men idag slog det mig. Jag har inte en otränad hund, hon är inte "olydig". Hon kommer på inkallning, hon äter varken hundar, barn eller vuxna människor, hon åker snällt buss/tåg och ogillar endast möten med vissa hundar av grövre typ. Hundmöten är något jag jobbar på dagligen och hon har till och med börjat skvallra på dessa hundar nu. Hon backar vid tillsägelse från andra hundar, hon drar sällan i kopplet. Dessa saker är de som känns viktigast för mig, att ha en hund som fungerar i samhället.

Att Mormor hoppar på folk av ren lycka, att hon pussar tills hon har svårt att stå och att hon nästan kryper ur kroppen av iver när det kommer folk på besök ser inte jag som "olydighet". Och tro mig, jag har provat träna bort det, jag har jobbat hårt för det. Jag skyller detta beteende på gener, den jagdöörvadjagblirgladavermänniskor,jagälskarerjagälskarer-genen som vi staffägare får leva med.

Jag undrar också över hur folk upplever en lydig hund? Ibland blir jag mörkrädd och tror att folk faktiskt tycker att lydiga hundar är dom som alltid går fot och går till bädden efter bara en blick ifrån ägaren. Hundarna som inte tar några egna initiativ och inte tar ett steg längre utan ett ok ifrån sin matte/husse.

Min hund är en lycklig hund, hon tar egna initativ i livet, hon är kreativ. Min hund saknar mig när jag är borta och vill vara med mig när jag är hemma. Min hund är mitt liv, hon är min klippa och jag skiter i alla pikar och kommentarer. Min hund är bra och den som inte kan leva med hennes personlighet behöver inte hälsa på oss. För hos oss möts man upp av ett kärleksfullt vilddjur av bästa sort!