En bortglömd historia.


Igår blev jag näst intill tvingad att promenera till en agilitylokal. För 3 år sedan hade jag varit den som tvingade och drog i folk som skulle följa med. Nu var det min tur som sagt. Efter Mormors skada och beskedet om att vi aldrig någonsin skulle kunna träna agility regelbundet igen lade jag ned. Jag har testat några slalompinnar sedan dess och inte mer. Focus hamnade på spår och cirkuskonster, agilityn hamnade i det så kallade "glömda rummet".

När vi kom fram till lokalen började jag att jobba med slalomen och Mormor hade "glömt" hela grejen med den så vi nötte ett tag innan vi satte oss och kollade på alla andra. Där satt vi och jag kände inte ens ett sug att släppa Mormor på planen, tanken som vandrade runt i mitt huvud var att: "Hon kommer ändå inte tycka att det är kul".

Tack och lov hade jag syster med mig, hon bokstavligt talat drog kopplet ur handen på mig och gick ut och körde. Jag drogs med i Mormors energi och entusiasm och gjorde snart dem sällskap på planen. Nu minns jag varför vi tränade agility, nu minns jag glöden och farten Mormor fick av tunnlar och hopp.

Nu tänker jag låta henne köra, om än inte ofta för benens skull så ska hon ändå få det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0