Beslut jag tagit som bonus.
Jag är vad man i folkmun kallar: Bonusmamma. Eller, jag kallar mig inte bonusmamma, utan mer en bonus. Jag tycker att barnen i fråga inte behöver två mammor, de har en mamma och hon är fantastisk. Det räcker. Jag är en Bonus och en väldigt engagerad sådan.
När jag har en stund över på kvällen och familjen har haft en tuff kväll, det har varit bråk, barnen har varit trötta och jag och pappan har tappat hoppet. Då sätter jag mig ofta ned och googlar, jag söker information om olika åldrar, jag läser forum och studerar speciella behov.
Det jag väldigt ofta stöter på i de olika forumen är bonusar som verkar avsky de stackars barnen de lever med. De skriver saker som: att livet blir enklare om barnen bor mer hos mamman, att barnen är bortskämda och söndercurlade, att de blir svartsjuka på barnen som får så mycket uppmärksamhet av pappan. De verkar tycka att de är den viktigaste personen i pappans liv och att barnen bara är ett hot om uppmärksamhet.
När jag klev in i hushållet med två barn varannan vecka tog jag några viktiga beslut som räddat mig många gånger..
- Barnen kommer alltid att komma först, jag får antingen acceptera det eller hitta en annan karl som inte har barn. Jag valde att acceptera, jag vill leva med A och i hans liv ingår två barn, i med- och motgång.
- Varannan vecka kretsar livet, planeringen, aktiviteterna och maten kring barnen. Varesig det är mina eller någon annans barn ska de få det de behöver. Jag ska hjälpa till och jag ska bli en del av familjen.
- Varannan vecka får jag ha ett tålamod utöver det vanliga, jag får bita ihop och vara den bästa människan jag kan vara. Jag, som bonus, kommer garanterat sätta spår i barnen på ett eller annat sätt. Jag har valt att det ska bli på ett bra sätt, ska jag bidra med något så ska det banne mig vara med något positivt.
Det är inte alltid lätt, jag har skrikit, jag har grinat, jag har försvunnit stundvis. Jag är trött på kvällarna och jag har inte alltid tålamod så att det räcker. Mina gränser är mina gränser och dom sätter jag dagligen. Men jag kämpar, jag utvecklas och jag ser till att vara det bästa jag kan vara varje dag.
Jag har bestämt mig för att leva med A, därmet har jag även bestämt mig för att leva med hans barn. Varför då inte göra allt för att få det att funka, för att få en vettig vardag tillsammans? Jag skulle aldrig be A att välja, jag skulle aldrig säga att barnen inte är välkomna och jag skulle aldrig sätta mig i en sits där jag jämför mig med hans barn. Om jag mot förmodan skulle försöka skulle jag förlora, med all rätt. Barnen går först i alla lägen och om fler bonusar insåg det, skulle det finnas så många fler lyckliga barn och bonusar där ute.
Tack för mig.
Kommentarer
Trackback
