Idag på promenaden blev det massor av hundmöten.

Mormor har börjat lägga på sig en konstig olat. När hon möter en hund kan hon ibland ge ifrån sig ett konstigt morr-tjut. Det låter ungefär som en skrikande Kalle-Anka. Idag insåg jag vad det ljudet handlar om; osäkerhet. Vi var på promenad och bakom oss dök det plötsligt upp en amstaffhane, en stor och grov kille. Mormor hann inte er än att titta på honom innan hon drog av det där tjutet. Som "tur" var, hade han inte sin ägare med sig utan en som var hundvakt, så dom var "dumma" nog att gå fram och låta hundarna hälsa. Mormor kröp ihop till en liten miniboll och gjorde allt för att fjäska in sig hos bjässen. Det slutade med att hon gick därifrån med en längtan i blicken. Jag tror att hon blev lite kär.

I parken träffade vi en japansk spets, en kille på 9 månader. Han skällde och sprang runt, Mormor skällde inte, men hn gjorde sina vanliga glädjestuds. Det var en trevlig hund som jag tror att Mormor skulle ha mycket roligt med, lössläppt.

På vägen tillbaka till hemmet och värmen mötte vi ytterligare en hund. En hund som jag mött i parken förut och haft svårt att tolka vilka raser den har i sig. Det är en helsvart hund, någon centimeter högre än Mormor, ser ut som en mini variant av Cane Corso. Hon var två år, en trevlig prick som tydligen är väldigt staffig av sig till sättet. ...justja, raserna då (håll i er): Cocker och fransk bulldog!!!!