De tre.
Tre styckna, olika på så många sätt att det är svårt att räkna men ändå en flock.
Från vänster: Ludde, äldst, därmed klokast (?), njaa. Ludde har en magisk personlighet, han är tålamodet och vänligheten rätt igenom, han är en liten hund i mycket stor och ståtlig förpackning. Ludde är hunden som skrattar så alla tänderna syns.
Mormor, henne känner vi ju till. Komiken och impulsiviteten, den mutade hunden vars hjärta klappar för allt som går att äta. Hon är glädjen och numer även klokheten och tålamodet.
Inka, yrvädret från lappmarkerna. Hon stormar fram och charmar alla, hon är nyfikenheten och försiktigheten, livet är spännande men också väldigt skrämmande. Hon är hunden med röst och språk.
Jag är så glad att dessa individer har varandra, speciellt värmer det i mattehjärtat då jag ser att de faktiskt blir närmare och närmare varandra även på det fysiska planet. Mormor är en hund som aldrig velat ligga nära, Inka däremot, hon gör det mer än gärna.
Nummer 5 - Min tro eller livsfilosofi
Inka linka loo.
Ursäktar och förklarar.
Låt mig presentera vildfröet: Inka. Inka är min lillasysters hund, en bordercollie/kelpie korsning. Alltså inte min och absolut inte staffe, tror bestämt att jag varit lite otydlig. ;) Hon är en vallhund så som en vallhund ska vara, lyhörd, ivrig, nyfiken och otroligt "med" för sina ynka åtta veckor.
Mormor börjar smälta mer och mer för lillan, hon har till och med (hör och häpna) lagt sig bredvid Inka för en blund, heelt självmant. Annars är det Inka som står för all kontakt och för allt bus. Som över en dag blev min hund gammal och tantgrinig.
Dygn 1.
Hon är kaxig den där, den nya som kommit in i hemmet. Hon tar för sig av allt vad livet har att erbjuda och det gäller även Mormors leksaker och ben (ja, även när de är i Mormors mun). Att ta in en valp i hemmet har varit och är otroligt lärorikt för mig, jag får se en helt ny sida av Mormor och mitt i allt blev hon en vuxen hund!
Som jag skrev igår började det med lite nyfikenhet som utvecklades till ignorans. Idag har det varit ren och skär uteslutning ifrån Mormors sida, "det man inte ser det finns inte". Valpen (som nu heter Inka) fjäskar, pussar och busar runt Mormor men når inte fram.
Allt går bra, faktiskt över förväntan. Jag tror att Mormor bara behöver ett par dagar att inse att Inka är här för att stanna, sen kommer även dessa två individer att hitta ett leksätt som passar dom.
Om att välkomna en valp.
The Human Way: Pussa, dutta, dalta. Fotografera valp, kullsyskon, hundmor, byta mejladress och bli kompis med uppfödaren på facebook. Prata bebisspråk så fort valpen nämns, utbyta historier. Smärtsamt ta hunden ifrån uppfödaren som står med tårar i ögonen, sätta sig i bilen, dutta och dalta lite till. Åka, stanna på kiss, prata bebisspråk, dutta och dalta, springa runt och plata såhäääla och kom då lille snusipusiduuusi. Åka hem, titta på stackars valps varenda rörelse, plata ännu meja såhääla, fotografera osv osv. Ni fattar.
The Mormor Way: Hälsa, undersöka, ignorera, bjuda in till lek.
En bortglömd historia.
Igår blev jag näst intill tvingad att promenera till en agilitylokal. För 3 år sedan hade jag varit den som tvingade och drog i folk som skulle följa med. Nu var det min tur som sagt. Efter Mormors skada och beskedet om att vi aldrig någonsin skulle kunna träna agility regelbundet igen lade jag ned. Jag har testat några slalompinnar sedan dess och inte mer. Focus hamnade på spår och cirkuskonster, agilityn hamnade i det så kallade "glömda rummet".
När vi kom fram till lokalen började jag att jobba med slalomen och Mormor hade "glömt" hela grejen med den så vi nötte ett tag innan vi satte oss och kollade på alla andra. Där satt vi och jag kände inte ens ett sug att släppa Mormor på planen, tanken som vandrade runt i mitt huvud var att: "Hon kommer ändå inte tycka att det är kul".
Tack och lov hade jag syster med mig, hon bokstavligt talat drog kopplet ur handen på mig och gick ut och körde. Jag drogs med i Mormors energi och entusiasm och gjorde snart dem sällskap på planen. Nu minns jag varför vi tränade agility, nu minns jag glöden och farten Mormor fick av tunnlar och hopp.
Nu tänker jag låta henne köra, om än inte ofta för benens skull så ska hon ändå få det.
Hon gör mig hel.
Favoritbilden.
Favorithunden.
Idag fick jag ta hem henne ifrån djursjukhuset. Hon har legat med dropp i fyra dagar, hon har inte fått äta och de har gett henne lugnande två gånger och sprutat lavemang två gånger. Hon har varit rätt illa däran men efter andra lavemanget släppte allt. Nu är hon snarare lös i magen och avföringen är lite lätt blodig men det är på G åt rätt håll. Nu får hon äta specialkost i ett par veckor och sen ska hon vara helt frisk igen. Men det gör ont att se henne lida, att se henne må dåligt.
Det sprutade glädjetårar när jag fick beskedet att hon skulle få komma hem och det sprutade minst lika mycket tårar när hon kom springandes mot mig på djursjukhuset.
Nu känner jag mig hel igen.
Förälskelse.
Oro.
Det blir en tredje natt på djursjukhuset för Mormor. Jag som hållit mig lugn hittills börjar känna knuten i bröstet växa. Det blir en lång kväll.
Morgonmys
Nummer 4 – Då mår jag som bäst
Jag gillar värme, jag gillar sällskap och jag gillar nya platser. Jag gillar trygga områden och jag gillar närheten av någon kär. Jag gillar när löven spricker ut och när de faller tunga på marken. Jag gillar stora snöflingor och ett regn som piskar hårt mot marken. Jag gillar min fars hand om min när jag är ledsen och mammas kram när jag är stolt, jag gillar att skratta ihop med mina systrar och att krypa nära min hund om kvällen. Jag gillar en dag i skogen och att slå klackarna i taket en lördagsnatt.
Jag försöker glädjas åt de små sakerna och jag uppskattar det mesta runt mig. Men när mår jag som bäst? Det vet jag när jag sitter där. När jag hamnar på ett nytt spännande ställe, kramas med någon kär eller somnar till ljudet av blåst mot en tältduk. Först då vet jag att jag mår som bäst och först då njuter jag til fullo.
Sjukstuga.
Dagen började med en Mormor-promenad utan några resultat, bokade tid till veterinären, fick akuttid 14:30. Storasyster ringde med ökad feber, körde henne till vct, satt där, åt en macka i väntsalen, skjutsade hem syster, åkte till veterinären. Skrev in Mormor, röntgade Mormor, väntade på resultat, lämnade henne på behandling över natten. osv osv.
Mormor är ordentligt förstoppad och har vätskebrist då hon inte kunnat få i sig någon vätska det senaste dygnet. Hon blev inlagd så att de kunde ha henne på drop och om det inte ger resultat får hon ett lavemang i morgon.
Jag som trodde att hon kunde ta en vätska och sen följa med mig hem, men ikke!
Jo tjena!
Som en komedi, rakt igenom, mitt liv.
Jag läste precis dagens horoskop, bara för att liksom. Jag tänkte att där kan jag få bekräftat vilken påse skit den här dagen kommer att bli. Men ack så fel jag hade. ;)
Idag ska jag läsa mitt horoskop, flera gånger om och garva. Garva åt det faktum att jag kommer att spendera dagen i trasiga strumpor, mjukisbyxor och blått, svullet ansikte hos veterinären. Mormor som har förstoppning ska få ett lavemang och jag får plocka skit.
Jag som bara skulle få ligga i sängen och vila mitt arma huvud. Men vad gör man inte för att reta upp personalen på det (jag menar det faktiskt) fantastiska försäkringsbolaget?
Min älskade vän; olyckskorpen.
Hon har gjort det igen, fröken olyckskorp har varit framme och kraxat över min vardag.
För er som missat det har jag dragit en vurpa utan dess like, slagit upp läppen och snurrat om huvudet. Kinden är blå och svullen och huvudvärken dunkar på i samma takt som frossan och illamåendet varvas. Till råga på allt har min tand gått sönder. Med andra ord är jag (eller, bör jag vara) sängliggandes.
Dock har Mormor som igår bjöds på ett saftigt ben av min syster fått kräkan. Hunden får inte behålla något av det hon äter och en tusenpromenadersdag är vad jag har bakom och framför mig. Plus att det städas upp efter varje olycka inne i hemmet också! Den som tyckte att det var romantiskt på något sätt att vara hundägare hade fel, så fel.
Så här ligger jag i min soffa, med svullen kind och huvudvärk, med en kräkande jycke och en trasig tand och inser det komiska...
Jag sa precis upp mitt tandläkarabonnemang.
Tack och godnatt!
Minus tjugoett.
Min hund och jag blir mer och mer lik varandra för varje dag som går. Jag märker att hon tar efter mig och tvärt om, helt omedvetet lär vi varandra saker som vi sällan kommer att glömma. Min hund är en spegelbild av mig och min personlighet och hur hon formats har endast med mig att göra.
Idag började jag dock fundera, visst, jag gillar inte kyla allt för mycket och visst, jag ligger gärna i soffan under en filt när det är kallare än 12-. Men när solen skiner och kylan biter tag i kinderna vill jag ändå vara ute, känna att jag lever.
Morgonens promenad var planerad till en halvtimme (Mormor fixar inte mer än det i denna kyla). Men fröken vägrade, efter tio minuter av haltande och bedjande och dragande i kopplet (bakåt) gav jag upp. Känns inte alltid helt rätt att tvinga henne när hon fryser så..
Skor för hund är dagens fundering, kanske något att införskaffa?
Lunch med åskguden och hans mor.
En av de många fördelarna med att bo i Boden är att nu får jag träffa den fantastiska Lina och hennes fantastiskt söta son Tor oftare.
