Orosmolnen målar sig tjocka på min himmel. Det knyter sig i magen och hjärtat slår lite extra hårt. Krampaktigt håller jag mig fast vid de orden veterinären i Öjebyn sa: "Hon ser oförskämt bra ut i benet".

Snälla någon, snälla lyckliga stjärna, säg att det inte är något att oroa sig för...