Det är med en relativt lätt ryggsäck som jag imorgon kommer att kliva på tåget emot Boden. För åtta månader sedan såg jag senast staden där jag växte upp. I augusti var jag i Boden, Pappa hade kalas, 50års fest. Sommaren hade just passerat och jag hade precis flyttat till Sundsvall. Under vistelsen i Boden blev Mormor friskförklarad och allt såg ljust ut. Det är bara åtta månader sedan men det känns som ett år, minst. Det har hänt så mycket och jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta ned fötterna på mina föräldrars gräsmattor. Visst, dom är inte lika gröna som då och de avger inte samma värme. De kanske är blöta och geggiga, vad vet jag? men jag kunde inte längta mer.