Ni som känner mig sen en längre tid tillbaka vet att jag inte är någon större förespråkare för träning, jag väljer gärna en god middag eller en lyxig frukost före ett träningspass. Men, för ca. en månad sedan samlades jag tillsammans med Kakan och E på ett fik. Vi bestämde oss för att börja träna, jag minst tre gånger/vecka och de andra tjejerna mer. Efter det fikat hade jag ångest, vi bokade in ett spinningpass och före det första passet på väldigt länge hade jag dödslängtan (nej, inte på riktigt dödslängtan, men nära inpå).

Nu, snart fyra veckor senare vaknar jag en ledig dag och känner en längtan efter träning, jag orkar mer, känner mig piggare, snyggade och gladare. Det är fortfarande tungt att lämna hemmet för träning men när jag väl är där beger jag mig inte hemåt först jag verkligen fått svettats.

Det här berättar jag inte för att jag vill skryta,
jag berättar det för att jag är så förbannat stolt över mig själv!

Nu får vi bara hålla tummarna för att detta träningssug håller i sig, det har ju dött ut förr.