Tidigare idag skrev jag så tappert om hur man skulle spendera en sjukdag i sängen och se film osv. Jag kan säga att så blev inte hela fallet för min del. Vissa dagar är såna, vissa dagar är dagar man helst raderar ur veckan. Ni förstår nog alltihopa vad jag pratar om..

Dagen började med att jag kände mig sjuk och insåg att såhär skulle det minsann inte funka att gå till jobbet. Förkyld, öron och hals ont och med rinnande ögon och näsa. Jag tror inte att underna eller kollegorna skulle uppskatta att ha mig där.

Sen var det bra ett tag, jag sov, vilade och betade av några av punkterna i det föregående inlägget. Efter ett par timmars vilande slog det mig att Mormors mat var slut och med slut menar jag slut. Det var bara till att ta bussen till Boländerna och införskaffa maten.

På vägen dit missade jag första bussen och fick sitta i värmen och vänta in nästa, än så länge kändes det rätt lugnt (förutom sjuka vallningar). Väl framme gick jag som i en dimma och hur vet jag inte, men jag hamnade fel och fick gå tillbaka en ganska bra bit för att komma till affären i fråga. Jag traskade in och köpte maten och gick tillbaka emot hållplatsen. Väl utanför affären såg jag bussen komma på håll, jag tog ett ordentligt tag om påsen och med en kraftansträngning sprang jag emot busskuren, 10 meter ifrån uren susar bussen förbi och jag blir sittandes. I 25 gradig värme, svettig och sjuk, i 20 minuter. Ynklighetstårarna rann när jag beklagade mig för mamma över telefonen. När jag kom hem fick Mormor en rastning och sen var det bara att sova.

Ett par timmar senare vaknade jag av att dörrklockan ringde; "Har eran hund smitit?"

Till historen hör att igår stod Mormor första gången tass mot tagg med en igelkotte och idag var hon för första gången på igelkottsjakt. Yr i huvudet gick jag ut på taket (vår gårdsplan) och hämtade hem en jordig och flåsande Mormor. Jag tackade tyst min lyckliga stjärna att vi faktiskt bor på ett tak och inte på markplan mitt i stan.

När vi kom hem igen var det till att bada av hunden och möblera om på altanen så att hon knappast kan ta sig ut den vägen igen.

I vanliga fall hade jag skrattat åt eländet och det kommer jag troligtvis att göra så snart jag blir frisk. Men idag är jag ynklig, fäller en tår och klappar på min rena, nytvättade och (antagligen) rätt nöjda hund.