Det nya steget.
I går klev jag för första gången in genom dörrarna på Clas Ohlsons huvudkontor som anställd Space Planner. Jag satte mig vid mitt alldeles egna skrivbord och jag skakade många nya händer. Jag lunchade med mina nya kollegor och jag tog in en massa information. Idag börjar jag greppa vad det är jag ska göra, jag hade mina aningar innan men visste inte att det skulle bli så komplext. Det är en spännande tjänst jag klivit in på. Det är massor av strukturerande, ordnande och pill. Jag kommer att få skapa, på ett ganska (för mig) nytt sätt. Kollegorna tar väl hand om mig och jag känner mig riktigt välkommen och efterlängtad. Men det bästa av allt; Det finns så mycket jag kan lära mig. Mina kollegor är riktigt rutinerade och har en enorm kunskap inom detta område. Ska bli spännande att se hur mycket jag har utvecklats ett år från nu..
Inspiration, glädje och framtidstro får bli dagens ledord.
Kyrkbåtsrodd
Jag är med i ett lag igen. Jag har fasta träningstider och jag kämpar ihop med ett gäng glada tjejer. Det känns kul.
Jag har börjat med något så spännande och välgörande som kyrkbåtsrodd. Min kära granne tog med mig för några veckor sedan och jag blev frälst.
Säg hej till mig, en nybliven kyrkbåtstjej!
Välkommen sköna maj.
Vi har firat ut april och jag välkomnar maj med öppna armar. Maj blir en månad med många järn i elden och jag ser verkligen fram emot vad denna månad har att erbjuda.
På måndag börjar jag på min nya tjänst som Space Planner på Clas Ohlson. Jag ska under maj avsluta mina studier på fantastiska Entreprenörskolan och vinka av min klass en sista gång. Delar av min familj kommer på besök, de är efterlängtade, så jag ser fram emot att få rå om dem. Jag ska ro kyrkbåt och unna mig ett besök hos frisören. Sen, som pricken över, visserligen första juni, ska jag och min kära få en hel vecka tillsammans i Spanien.
Jag går på moln, rosa.
Det regnar glitter över min Värld.
Och ikväll somnar jag med ett leende på läpparna.
Beslut jag tagit som bonus.
Jag är vad man i folkmun kallar: Bonusmamma. Eller, jag kallar mig inte bonusmamma, utan mer en bonus. Jag tycker att barnen i fråga inte behöver två mammor, de har en mamma och hon är fantastisk. Det räcker. Jag är en Bonus och en väldigt engagerad sådan.
När jag har en stund över på kvällen och familjen har haft en tuff kväll, det har varit bråk, barnen har varit trötta och jag och pappan har tappat hoppet. Då sätter jag mig ofta ned och googlar, jag söker information om olika åldrar, jag läser forum och studerar speciella behov.
Det jag väldigt ofta stöter på i de olika forumen är bonusar som verkar avsky de stackars barnen de lever med. De skriver saker som: att livet blir enklare om barnen bor mer hos mamman, att barnen är bortskämda och söndercurlade, att de blir svartsjuka på barnen som får så mycket uppmärksamhet av pappan. De verkar tycka att de är den viktigaste personen i pappans liv och att barnen bara är ett hot om uppmärksamhet.
När jag klev in i hushållet med två barn varannan vecka tog jag några viktiga beslut som räddat mig många gånger..
- Barnen kommer alltid att komma först, jag får antingen acceptera det eller hitta en annan karl som inte har barn. Jag valde att acceptera, jag vill leva med A och i hans liv ingår två barn, i med- och motgång.
- Varannan vecka kretsar livet, planeringen, aktiviteterna och maten kring barnen. Varesig det är mina eller någon annans barn ska de få det de behöver. Jag ska hjälpa till och jag ska bli en del av familjen.
- Varannan vecka får jag ha ett tålamod utöver det vanliga, jag får bita ihop och vara den bästa människan jag kan vara. Jag, som bonus, kommer garanterat sätta spår i barnen på ett eller annat sätt. Jag har valt att det ska bli på ett bra sätt, ska jag bidra med något så ska det banne mig vara med något positivt.
Det är inte alltid lätt, jag har skrikit, jag har grinat, jag har försvunnit stundvis. Jag är trött på kvällarna och jag har inte alltid tålamod så att det räcker. Mina gränser är mina gränser och dom sätter jag dagligen. Men jag kämpar, jag utvecklas och jag ser till att vara det bästa jag kan vara varje dag.
Jag har bestämt mig för att leva med A, därmet har jag även bestämt mig för att leva med hans barn. Varför då inte göra allt för att få det att funka, för att få en vettig vardag tillsammans? Jag skulle aldrig be A att välja, jag skulle aldrig säga att barnen inte är välkomna och jag skulle aldrig sätta mig i en sits där jag jämför mig med hans barn. Om jag mot förmodan skulle försöka skulle jag förlora, med all rätt. Barnen går först i alla lägen och om fler bonusar insåg det, skulle det finnas så många fler lyckliga barn och bonusar där ute.
Tack för mig.
Läckra Leia.
Jag bor ihop med min sambo och hans barn. Det är inte alltid lätt att komma in som en "bonus", ofta har jag huvudbry och ofta får jag ta ett steg åt sidan och stänga av. Men de där härliga stunderna av kärlek, skratt och roliga diskussioner suddar bort allt det där jobbiga. Det kan få mig att le en dag på jobbet, det får mig att faktiskt längta till varannan vecka. Att lära känna dessa individer är ett riktigt äventyr.
Jag blir på fascinerad av hur de tänker, hur huvudet spinner och hur kloka dom är. Idag sitter jag och ler på kontoret, jag tänker på Leia här om dagen:
"Sussie, vad är kyckling gjort av? Småfiskar eller?"
Haha, en fantastisk kommentar av en fantastisk tjej.
Jag blir på fascinerad av hur de tänker, hur huvudet spinner och hur kloka dom är. Idag sitter jag och ler på kontoret, jag tänker på Leia här om dagen:
"Sussie, vad är kyckling gjort av? Småfiskar eller?"
Haha, en fantastisk kommentar av en fantastisk tjej.
När det är dags att koppla av.
Dalaälven visade sig ifrån sin bästa, om än något blåsiga sida under morgonpromenaden.
Jag jobbar på slutrapporten för examensarbetet. Det, samtidigt som jag kämpar med en ständig smärta i magen, jobbsökande och med en relativt ny familjebild.
Det tar på krafterna att ligga på topp och i påsk ska jag njuta. Släppa taget och bara vara, i natur och kring människor som ger mig energi. Jag ska kramas och lapa sol, jag ska påta i en rabatt och jag ska äta massor av lax.
Nu väntar 4,5 dagars vila, det har jag banne mig gjort mig förtjänt av!
Fredagsresan
Jag fortsätter min resa genom Dalarna. Idag är jag i Avesta med omnejd. Jag fascineras av bilen jag åker i, omgivningen vi åker förbi och folket jag träffar. Jag lär mig.
Något jag även fascineras av är skyltar. Skyltar med roliga budskap och namn på platser. Nu vet jag inte vad detta ska betyda, men jag stannade utan tvekan till och lät fantasin flöda. Tur att fantasin inte släppt taget om mig ännu, den korta lunchpromenaden fylldes av alla möjliga historier om hur skylten; "ser ej" dök upp just där, i en villakvarterskorsning, i Avesta.
Födelsedagen
En fantastisk födelsedag i sällskap av Dalälven, jycken och människor jag tycker om. Frukost på sängen, kramar och god mat. Kunde inte fått en bättre dag.
Ett herrans Dalaliv.
Nu vill jag börja igen.
Det kliar i fingrarna när solen slagit sig fram efter det väldigt mörka vintern.
Livet går snabbt, i morgon fyller jag 28 år och ja, vad hände med tiden?
Jag jobbar med kollegor som är äldre än mig, minst två år äldre.
Alla runtom är vuxna och jag, jag har stannat i tiden.
Jag är fortfarande tonåringen i ett mer propert skal.
Kommer jag någonsin att känna mig vuxen?
Dalarna har som sagt vaknat till liv och även om älven utanför huset aldrig frusit igen känns det som att den har fått ett nytt liv. Solen har väckt älven och den ser inte lika sorgsen ut längre.
Vi kapade bort många träd som skymde vår fina älv, kanske är det därför det känns som att den vaknade upp?
Gårdarna har vuxit samman igen, barnen springer ut och in, i vår i sällskap av lurvtussen.
Vi dammar av kläderna som hängt i garderoberna hemma och de nya kläderna vi köper är färgglada.
Jag är fortfarande student, i två månader till.
Sen ska jag jobba. Jag ska utvecklas och klättra.
Det finns jobb i Dalarna, det gör det faktiskt och jag har två av dom nära.
Så nära att jag nästan kan ta på dom.
Men inget är klart.
Jag håller tummarna istället.
Idag är det fredag och jag ska krama om min dalmas.
Jag har saknat honom, fast vi bor i samma hus.
Trevlig helg.
Midsommar i Leksand
Min första midsommar i Leksand. Den var efterlängtad och höjd till skyarna av förväntningar.
Jag jobbade först till 15. Sen åt vi middag och umgicks innan det var dags att dra emot den berömda Gropen!
Jag hade väntat mig något utöver det vanliga, dalkullor och dalmasar, kjolar och knätofsar. Visserligen fick vi se det men vi fick också en annan grej. Regn.
Regnet bokstavligen öste ner över Gropen och dess anhängare.
Det slutade med att vi åkte hem, gjorde en brasa i kaminen och satte oss i soffan.
Så, jag får hoppas på nästa midsommar.
Lilla fröken vad.
Denna lilla Donna flyttar in på söndag. Det innebär förutom en massa omställning också att vi måste komma på ett namn.
Teka
Greta
Ulla
Pumla
Luna
Humla
...är de namn som just för dagen är mest intressanta. Har ni några synpunkter? Jag behöver verkligen hjälp här!
Solig midsommar på er!
Bloggstop.
Efter den hektiska tiden med avslutningsfest och annat skoj så tror jag att den kreativa ådran i mig gick på semester. Jag har inte bidragit med något målande, fixande eller skapande alls.
Min tid sedan avslutningen har bestått av lite jobb, massa solande, gårdsfix och båtturer.
Därav noll uppdateringar!
Men nu mina vänner händer det grejer. Dock ska jag hålla er på halster lite till, bara för att jag kan.
Solig onsdag på er!
Att leva i en idyll.
När jag för första gången passerade Dalarna blev jag förälskad. Jag kan ha varit runt 14 år och de faluröda stugorna drog mina blickar till sig. Vi åkte på slingrande vägar och åt glass på mysiga rastplatser. Vi tältade vid siljan och satt på en stor rödmålad dalahäst.
Några år senare, när jag hade flyttat många mil fram och tillbaka och funderade på var jag helst skulle vilja bo. Då var Dalarna ett alternativ. Men vad skulle jag dit och göra och vad skulle få mig att röra mig dit? Det ligger ju trots allt inte "på vägen". Kanske kunde jag någon dag i framtiden skaffa mig en sommarstuga där?
Ytterligare några år senare hittade jag en utbildning och kom in. Jag hamnade i Leksand, i Dalarna. Än en gång förälskade jag mig i naturen och dom små rödmålade stugorna. Än en gång glittrade Siljan som diamanter framför ögonen på mig.
Nu sitter jag här, vid ett trädgårdsbord på en tomt bara några meter ifrån Dalaälven, visserligen inte Siljan, men vattnet gnistrar fint här med. Jag får spendera sommaren här och jag får spendera ännu en höst och vinter här. Dessutom, som en ren bonus, får jag se mitt favoritlag Luleå spela här denna vintern.
Tänk vad lustigt det kan bli, tonårsdrömmar som går i uppfyllelse och falurödmålade stugor runt knuten.
Möjligheternas dagar.
I helgen öppnade skolan upp för nya elever. Ett gäng nervösa och vissa av dom, blivande visual merchandisers.
Det är så konstigt att det bara var ett år sedan jag själv stod där. Handsvetten rann och hjärtat och hjärnan var i fullaste obalans. Vi skulle utföra ett arbetsprov och en intervju. På eftermiddagen var jag som en stor klump gelé. Dallrig i kroppen och snurrig i huvudet, förväntansfull för att få resultatet i brevlådan någon vecka senare.
Idag är det ett år sedan, jag har snart avklarat mitt första år som VM. Jag har snart bara två terminer kvar tills jag är färdigutbildad.
Tiden går så fort och jag har lärt mig otroligt mycket!
Jag kan känna mig en aning avundsjuk på alla människor som samlades på Entreprenörskolan i helgen. De har trots allt tvåår kvar på denna fantastiska utbildning!
Var jag höll till.
Nu bombas ni av inlägg.
Här kommer lite bilder ifrån min arbetsplats och mina kollegor de senaste veckorna.
Så, här har jag varit, med dessa tjejer.
Förstår ni att jag blivit inspirerad?
